abya

Du lever på en ganska tråkig plats, stället är så pass litet att alla vet allt om varandra. Det är lättare att hitta en nål i en höstack än att hitta en parter som inte har legat med MINST en av dina vänner eller bekanta. Ditt liv är uppbyggt på rutiner och även om du skulle ramla, slå i huvudet och drabbas av en minnesförlust skulle dina rutiner fungera som vanligt. För det SITTER, eller?

Du sköter ditt jobb.
Du kommer hem och tar tag i vardagssysslor.
Du tittar på TV tills du blir för trött och går och lägger sig.
Samma sak, varje dag.
Det du ser fram emot är helgen, sorgligt nog, för det är då du ska supa dig redlös, kladda på någon i förhoppningarna att få med dig någon hem för att ligga med (misslyckas dock varenda gång), gärna slåss ett par gånger och se till att spendera natten i en fyllesäll i polishuset.

Beskrivningen känns som ett typiskt "Svenneliv" som de flesta som bor i en mindre stad eller ort lever. Men hur skulle det vara om vi i stället skulle ha varit framgångsrika affärsmän/-kvinnor, i en stor stad där alla som bor på rätt sida av staden är överklass. För här går det inte att bli något, eller?

På en plats där ingen som har ett höjdarjobb bor. En plats där ingen är rik och i stället gör det bästa av det de har för en någorluna bra livskvalité.. Nej men en sådan inställning kommer du aldrig att bli något, aldrig bli rik eller bli namnet på vikiga människors läppar.

Måste man flytta för att bli något? Vill man ens bli något? Är det något som hindrar en för att bli något?

Det är funderingar som kan funderas på, länge.



Jag lever ett bra liv, har en underbar pojkvän och en familj som alltid ställer upp.
Dock saknar jag mina vänner som har flyttat härifrån och byggt upp ett nytt liv på annat håll. Jag har funderat och jag har kommit fram till att jag trivs där jag är, och jag ska inte göra det bästa av situationen, jag ska sätta mig i en helt ny situation, jag har bara inte kommit på hur.